Stefan Lisinski, DNs kriminalreporter har bevakat Kaj Linnas fall i över 10 år. Han var därför den ideale personen att skriva boken om fallet. Det nystartade förlaget Mondial gav honom förutsättningarna och frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva förordet. Det tackade jag självklart ja till. Så här blev texten som inleder ”Att ta ett liv – Fallet Kaj Linna & Kalamarksmordet”

Alla vill höra vad han har att säga. Mikrofoner, tv-kameror, samtliga större medieföretag sänder live. Sveriges Television, TV4, Sveriges Radio, Expressen, Aftonbladet. Just där och då, klockan 15:27 tisdagen den 30 maj, är hela nationens blickar riktade mot en man. Kaj Linna. Det är då han tar sina första steg i frihet efter 13 år bakom murarna på Sveriges högst säkerhetsklassade anstalter. 

Men det har inte alltid varit så.

Drygt elva år tidigare, hösten 2005, var det få som brydde sig om den man som dömts till livstids fängelse för mord och grovt rån i Kalamark 2004. Såväl tingsrätt som hovrätt hade funnit det bevisat bortom rimligt tvivel att Kaj Linna var mördaren. Rättvisa hade skipats. Sår kunde börja läka. Fallet läggas till handlingarna.

Men det fanns en person som ändå ville titta närmare på vad som egentligen hänt.

Därför är det inte konstigt att när Kaj Linna står där, utanför häktet i Umeå, omringad av representanter för Sveriges allra största medier, plötsligt avbryter sin improviserade presskonferens, tar ett steg fram, böjer sig ner mot en äldre och kortare man, och med orden ”Stefan jag måste ge dig en kram” gör just det.
Med en lika enkel som självklar gest säger Kaj Linna tack till den journalist som först trodde på hans oskuld och som arbetat allra längst med fallet: Stefan Lisinski.

Det här är ett av de vackrare ögonblick jag varit med om. I historien kring fallet Kaj Linna finns det gott om mörker, tragik, ond bråd död, orättvisa, lögner och jämngrått jävla elände. Om allt detta kommer ni få läsa i boken ni har framför er. Men det finns också enstaka ögonblick av ljus. Värme. Medmänsklighet och förtröstan. Inte sällan är det just Stefan Lisinski som står för dessa ögonblick.

Lite osäker var jag när jag träffade Stefan för första gången. Vi hade påbörjat vår granskning, Martin Johnson och jag, i det som skulle komma att bli en podcast med namnet Spår. Vi hade fått tips av såväl Johan Eriksson som Thomas Olsson, två av Sveriges främsta advokater. Båda omnämns ofta ”stjärnadvokater” och båda hade varit involverade i fallet Kaj Linna. De tyckte samma sak. Det stank.

Ändå undrade jag, när jag satt i vår studio och intervjuade Stefan Lisinski, om inte den här reportern från Dagens Nyheter satt och överdrev. Inte för att han på något sätt verkade vara typen som skrävlar. Tvärtom, han utstrålade lugn och pratade med ord som han verkade välja noga. Likväl undrade jag, och senare även Martin Johnson när han lyssnade på intervjun: Kunde det verkligen vara så illa som Stefan sa? Det lät ju inte riktigt klokt? En man, dömd i två instanser utan teknisk bevisning. Utan att någon sett honom på platsen. Efter alla resningsförsök som gjorts hade ju närapå samtliga indicier försvunnit, ett efter ett. Då återstod ju bara ett huvudvittnes tämligen vaga utpekande, och även den historien verkade vara full av logiska luckor.

Vi bestämde oss för att undersöka Stefan Lisinskis teori om alibi. Jag och Martin hyrde en bil och körde så fort vi kunde mellan huset som Kaj Linna bodde i 2004 och mordplatsen. Vi skyndade fram genom snö som ibland bar och ibland brast. Vi pulsade som bara ett par sörlänningar kan i norrländsk mark och kom så småningom fram till huset där bröderna Lindberg bodde 2004. Vi misslyckades med att hinna på den tid som åklagaren menade att Kaj Linna måste ha klarat för att kunna genomföra brottet. Det sa oss inget säkert om hans alibi. Det var fortfarande möjligt att Kaj Linna kunde ha hunnit utföra gärningen men det gav oss samma insikt som Stefan Lisinski berättat att han själv hade. Varför har man så bråttom till ett brott? Är det ens rimligt att tänka sig att det kan ha gått till så här? När jag några dygn senare låg i min säng och kurerade mig från den förkylning som vår svettiga utflykt resulterat i, var jag övertygad om att Stefan Lisinski dragit helt korrekta slutsatser. Och i och med det var jag också övertygad: Kaj Linna var med största sannolikhet oskyldig till det brott han nu var dömd till livstids fängelse för.

Det kändes mycket tillfredställande att läsa det beslut där Högsta domstolen beviljar Kaj Linna resning i december 2016. Jag minns hur Stefan Lisinski och jag unnade oss en öl efter att ha varit med i Aktuellt på kvällen. Att få en resning beviljad av Högsta domstolen är oerhört svårt och sker mycket sällan. För Kaj Linna var det här det beslut han då kämpat för i över tolv års tid och början på en resa mot friheten.

Men även för Stefan Lisinski var det en stor kväll. Han skriver i boken att han ibland kände sig förtvivlad över att vara så ensam i rapporteringen kring det som han upplevde vara en stor rättsröta. Det blev allt svårare att få in ännu en artikel på temat ”Kaj Linna är oskyldig” i Dagens Nyheter.

Men nu satt vi alltså på den enda bar som hade öppet vid Karlaplan nära TV-huset i Stockholm. Vi var båda glada och försökte förstå vad som skulle ske härnäst. Stefan avbröt sig mitt i ett resonemang för att kolla ett sms. Han läste och tittade sedan upp och log. ”Det är chefredaktören som skriver.” Det är inte alla som får sms från chefredaktören på Sveriges största morgontidning klockan tio en onsdagskväll. Nu var plötsligt Stefan Lisinski DN:s viktigaste journalist.

Ni kommer antagligen förstå när ni läst färdigt boken varför jag tycker att det känns särskilt roligt. Vi har haft många samtal om fallet, Spår har fått mycket hjälp och jag har lärt mig åtskilligt av Stefan. Man har ofta sagt att Kaj Linna är en envis person, men det gäller även Stefan Lisinski. Men träget arbete gav till slut ett resultat som saknar motstycke. Aldrig i modern tid har en person som suttit oskyldigt fängslad i 13 år friats i Sverige.

Stefan Lisinski förstod före någon annan hur illa det var ställt. Han begrep det som åklagaren och domarna borde förstått. I över ett decennium har han läst, undersökt, intervjuat, läst igen, grubblat, och rest land och rike runt för att förstå hur detta kunnat ske. Det han kommit fram till har resulterat i den här boken, och än viktigare, att Kaj Linna friades. Det är på många sätt en häpnadsväckande historia och det är inte svårt att idag förstå att det finns andra poliser som faktiskt skäms över hur den här utredningen skötts.

Stefan Lisinski gjorde det arbete som polisen borde utfört. Med den här boken avslutar han också historien. Det kan inte göras av en bättre lämpad person.

En sista sak innan ni börjar läsa. I samband med att den här rättsskandalen briserat har frågan om ett resningsinstitut eller liknade aktualiserats. Borde vi ha ett sådant i Sverige? Grannlandet Norge och även Storbritannien har sådana institutioner som tar hand om ärenden från personer som anser sig felaktigt dömda. Stefan Lisinski tar inte ställning i frågan, själv är jag försiktigt positiv. Det är tydligt att fallet Kaj Linna visar på problemet vi har med det nuvarande systemet där Högsta domstolen som första åtgärd ber Riksåklagaren att yttra sig. Det har visat sig att Riksåklagaren så gott som alltid finner den aktuelle åklagarens jobb väl utfört och inte finner skäl att bevilja resning. Systemet har alltså uppenbara problem med självsanering och klarar inte av att objektivt granska sina egna domar. I de fall där Högsta domstolen ändå fattar sina sällsynta beslut att bevilja resning är det för att journalister i stället stått för den granskande insatsen.

Men det är inte rimligt att vi har ett system som bygger på att journalister ska behöva lägga ner åratal av arbete och engagemang för att rättvisa till slut ska skipas.

Läs boken och fundera själva. Känns det rättssäkert? Eller kan mer göras för att garantera varje svensk medborgare en rättvis juridisk behandling värdig en sann demokratisk rättsstat?

Anton Berg, journalist

Idag släpper vi ett 60 minuter långt avsnitt av Spår där vi sammanfattar hela vår första säsong om mordet i #kalamark och fallet Kaj Linna.

Det började ju med 5 avsnitt våren 2015, sen ytterligare ett när det historiska resningsbeskedet kom i december 2016 och så två avsnitt kring nya rättegången och frikännandet 2017.

Nu har vi alltså plockat ut de bitar som vi i efterhand förstått varit avgörande – så lyssna gärna igen, man får lite nya perspektiv på hur det faktiskt gick att fria en oskyldig man från ett livstids fängelsestraff – efter 13 år.

Det här är stort. Aldrig förr har någon friats efter så lång tid i ett svenskt fängelse. Tretton år. Ibland tar det lång tid för rättvisan. För lång tid. Men igår var en dag fylld av glädje, lättnad och en känsla av att DET GÅR. Man KAN vända en oljetanker.

För Kaj Linna och hans familj har det här varit en kamp som började 2004. DNs Stefan Lisinski har gjort ett otroligt jobb från 2006. Vi på Spår började granska det här lite trevande hösten 2014 efter att vi fått tips av stjärnadvokaterna Johan Eriksson och Thomas Olsson. Vi stötte på dokumentärfilmaren Mårten Barkvall som osjälviskt och storhjärtat hjälpte oss med viktig information och kontakten med huvudvittnet ”Nils”. Vår intervju med denne ”Nils” fick sen stor betydelse för det allra svåraste hindret i den här marschen mot rättvisa: en beviljad resning.

Högsta Domstolen skrev

Man använder alltså den nya informationen – ”Nils” snack om knarkköp – och fogar den till vad man i tidigare resningsansökingar redan vet om ”Nils”. Kort sagt – han är inte trovärdig som vittne:

Det beslutet var en enorm seger och det hade mycket väl kunnat gå som i Quick-ärendet när åklagaren la ner fallen direkt, utan att försöka vinna en rättegång. Men här ville nu kammaråklagare Jens Göransson annorlunda. Han påstod till och med att bevisläget mot Kaj Linna nu var bättre än 2004/2005. Då måste han bortsett ifrån att han inför denna rättegång begärt sitt huvudvittne ”Nils” häktad för medhjälp till rånmordet. Det minskade naturligtvis ”Nils” trovärdighet, vi ska återkomma till vad Hovrätten gjorde för bedömning just kring det, men låt oss också minnas de blå byxorna. De kan åklagare Jens Göransson inte heller ha tänkt särskilt mycket på vid sitt påstående om förbättrat bevisläge. Byxorna som påstods försvunna från det hus Kaj Linna lånade spelade en mycket stor roll när den förste åklagaren Mikael Lundquist la fram sin bevisning. När man sen hittade byxorna igen (då satt Kaj inlåst, dömd för brottet) spelade plötsligt byxorna ingen roll alls. Lundquist uttalade sig till DN och Stefan Lisinski och menade att målet vilade på annan robust bevisning.

Det skulle ta 13 år men nu vet vi att det var fel. Även i rättens ögon.

För om vi ser på den dom som hovrättspresident Margareta Bergström igår presenterade och förklarade för den samlade pressen så är den mycket klar på alla avgörande punkter. Man börjar med att konstatera att bevisläget är svagt:

Det saknas bevisning som direkt binder KL till de åtalade gärningarna. Den enda överlevande person som haft direkt kontakt med gärningsmannen, SL, pekade ursprungligen ut någon annan. Den tekniska bevisning som finns består av skospår och ett fingeravtryck på en fiskekortsask som var vittjad på pengar. Fingeravtrycket har inte kunnat bindas till någon person och talar därför, om än svagt, emot att KL är gärningsman. Vad gäller skospåren kan det möjligen slås fast att de är avsatta av skor med ungefär samma storlek som KL har. Denna omständighet har ett mycket begränsat bevisvärde.

I intervjuer senare menar Margareta Bergström att det som spelat roll är huvudvittnet. ”Nils”. Det är där man gör den stora ändringen i sin bedömning jämfört med tidigare rätter. Så här skriver Hovrätten i domen om just ”Nils”, man börjar med att konstatera att det är en helt annan ”Nils” som vittnar under ed än den som pratade i Mårten Barkvalls kamera 2014 och i Spårs mikrofon 2015:

Hovrätten måste konstatera att den helt avgörande frågan i målet är vilken tilltro som kan sättas till MVs berättelse. Det bör först anmärkas att MVs vittnesmål vid huvudförhandlingen har präglats av eftertänksamhet och återhållsamhet och att hans framförande därför gett ett helt annat intryck än hans motsvarande berättelse vid den filmade och uppspelade bilresan, där han med stor beredvillighet och ordrikedom diskuterat detaljer med JO och PK.

”Nils” tog ju tillbaka uppgiften om att han och hans pappa åkte till Piteå för att köpa knark, när han förhördes om detta av polisen under våren. Även i rätten menade han att det aldrig hänt. Som förklaring menar ”Nils” att han mindes fel. Det köper inte Hovrätten:

Det är naturligt att minnesbilderna efter 13 år kan vara diffusa. När det gäller uppgiften om narkotikainköp den 13 april – som MV lämnat i två olika sammanhang, i båda fallen efter viss tvekan – förefaller det dock osannolikt att det enbart skulle handla om att minnet har förändrats. Till detta kommer att det huvudsakliga skälet till att MV har tagit tillbaka de övriga nya uppgifter han lämnat inte synes vara att han minns att uppgifterna är fel, utan att han senare kommit fram till att uppgifterna inte kan stämma.

Åklagare Jens Göransson menar att vi i media missförstod Högsta Domstolens beslut att bevilja resning, det var inte så att trovärdigheten hos ”Nils” var skadad eller för låg. Han var minst sagt lika bra vittne som 2004, om inte bättre, om vi ska tro Göranssons plädering. Men Hovrätten ger honom fel.

På grund av det sagda anser hovrätten att den osäkerhet omkring tilltron till och tillförlitligheten av MVs uppgifter som Högsta domstolen pekade på i resningsbeslutet måste sägas kvarstå. Åklagaren har dock anfört att det, trots MVs ändrade uppgifter, finns detaljer i hans berättelse som odiskutabelt styrker dess trovärdighet. MV har berättat om en gissningslek som KL lekt med honom för att kontrollera om han kände till var brottet skulle begås. MV har även berättat om en resa som han och KL företagit till Kalamark den 13 april 2004, en resa som det är osannolikt att han bara skulle ha hittat på och som dessutom styrks av ELs uppgifter.
Det som MV har uppgett om gissningsleken leder enligt hovrättens mening inte till några säkra slutsatser.

Det är heller inget hastigt verk, denna dom. Rätten lyckas finna ett ologiskt resonemang som inte ens Kaj Linna själv tänkt på (eller jag, Stefan Lisinski eller advokaten Thomas Magnusson heller, fastän vi tröskat igenom det här materialet under flera år) i ”Nils” berättelse.

Det handlar om Kajs påstått dåliga ekonomi vid tiden för brottet:

När det gäller resan till Kalamark den 13 april 2004 har KL helt förnekat att han var ute och åkte bil tillsammans med MV den dagen, medan MV har hävdat att man åkte till Kalamark i KLs bil och körde omkring i flera timmar.
Enligt MV hade KL dåligt med pengar och han skulle vara tvungen att låna pengar för att kunna ta sig till Stockholm. Den 14 april ska bensinen inte ha räckt för att ta sig hem till MV och låna pengar, utan man måste mötas i Långträsk. Trots detta ska KL enligt MV utan protester ha följt med på en resa där man åkte omkring i hans bil i flera timmar. För hovrätten framstår det vidare som säreget redan att MV skulle behöva ”bevisa” för KL att han visste var bröderna bodde för att förmå KL att avstå från sitt planerade brott.

Man körde ju enligt ”Nils” i Kajs bil. I flera timmar. Trots att Kaj inte ens kunde köra hem till ”Nils” pga för lite pengar till bensin. Bra synat av Hovrätten.

Slutligen. Åklagare Jens Göransson menade i vår intervju att avvärjningsresan VISST kunde äga rum, bara lite senare. Det skulle han visa. Men då måste han komma runt att ”Nils” pappa påstår att den börjat före 19:42. Och så ska då ”Nils” befunnit sig i Piteå 20:00 och Öjebyn 20:20. När han samtidigt alltså är på avvärjningsresa i Kalamark. Åklagaren försökte lirka med vittnena, men både ”Nils” och framför allt hans pappa stod på sig. Nädå, ”Nils” och Kaj ska ha avvikit före 19.42.

Till det nu sagda kommer den bevisning som talar mot att det företagits någon resa till Kalamark. EL tog ut pengar i Öjebyn kl. 19.42. Både han själv och MV har uppgett att han troligen gjorde det sedan man skilts åt i Piteå. EL har uppgett sig vara i det närmaste säker på den uppgiften. Det är alltså efter att MV och KL skulle ha påbörjat resan mot Kalamark som MVs telefon kopplar upp först i Piteå kl. 20.00 och därefter i Öjebyn kl. 20.20. Den första uppringningen är till EL och den andra är till HA. Den närmast föregående uppringningen före dessa är till KL. MV har nu uppgett sig helt sakna minnesbilder av dessa uppringningar. Vid de tidigare rättegångarna spekulerade han i om hans mobiltelefon kunde ha legat på laddning i hans egen bil, som användes av EL, och automatiskt ringt upp senast slagna nummer, en förklaring som uppenbarligen inte håller. Det är vidare osannolikt att EL skulle ha använt MVs telefon för att ringa till sig själv. Vid det nya förhöret har MV förklarat att han inte minns om han och KL åkte runt lite innan de åkte mot Kalamark.

Och så kommer formuleringen som jag väntat på hela tiden – och som Kaj Linna slagits för i 13 år:

På grund av det nu sagda anser hovrätten att uppgifterna om resan till Kalamark den 13 april 2004 är förenade med så många oklarheter att det inte kan anses styrkt att den resan överhuvudtaget har ägt rum. Dessa uppgifter styrker därför inte MVs trovärdighet.

***

Att läsa den här domen ger mig en känsla av att förnuft. Som att någon verkligen brytt sig om att ta reda på fakta. Precis likadant var det att höra de nya förhören med ”Nils” som gjordes av Umeå-polisen. Plötsligt kom alla adekvata invändningar. Följdfrågor. Kritiska påpekanden om ologiska resonemang:

Låt oss hoppas att polisen fortsätter sitt arbete på samma sätt i det här fallet så att rätt person till slut blir fast. Brottet i sig var brutalt och skapade en tragedi för dom båda bröderna i Kalamark. Alla i bygden vittnar om en hemsk otrygghet som föddes där och då. Nu rivs det här upp igen. Det är viktigt på så många sätt att rätt person/er grips och döms för det här illdådet.

***

När det gäller hur Kaj Linna ser på allt som skett senaste veckorna så hade jag svårt att hålla mig för skratt när vi sågs förra veckan. Han beskrev nämligen ”Nils” senaste vittnesmål på ett målande sätt: ”Han kan lika gärna ta en vuvuzela i munnen när han ska yttra sig, det är helt ointressant att lyssna på.”

Lyssna gärna på vårt avslutande avsnitt:

När vi träffades sa Kaj Linna också att man måste försöka skratta trots allt det som hänt. Annars klarar man inte av en sån här historia. Det är ju en rättsskandal och personlig tragedi för Kaj Linna, då finns alltid faran att man blir uppäten av bitterheten. Det är något Kaj Linna alltid svarar på ungefär så här:

Det värmer att kaj förstår vad Spår betytt och vad vi tillsammans allihop lyckats åstadkomma. Jag fogar gärna Mårten Barkvall och systern Carita Postma till denna lista. Det finns fler. Styrkan bakom ett lagarbete har varit det som avgjort, länge jobbade Stefan Lisinski på ensam. Han har gjort ett enormt jobb över 10 års tid och förtjänar med råge det hedersomnämnande han fick på Guldspadegalan i våras.

Men olika medier är bra på olika saker. Det Spår kunnat tillföra är förutom den så viktiga ljudinspelningen med ”Nils” som HD pekade på i sin resningsbevilja – också en pedagogisk aspekt. Vi har gjort en journalistisk granskning men förklätt den i thrillerns skrud. Storyn blir spännande. Samtidigt har vi hela tiden försökt ligga på dokumentärens höga krav på saklighet och objektivitet. Ett bra betyg på att det funkat fick vi av en chef på polisens analysgrupp här i Stockholm. Hon använde Spår för att sätta sig in i ärendet (hon var inblandad i kvalitetssäkring av bevis inför nya rättegången). ”Ni skulle passa som analytiker hos oss” var hennes omdöme.

Överlag passar podcasten med sitt långa format väldigt bra för den här typen av granskningar. Vi minns såklart alla Serial. Snårigt fall men väldigt underhållande berättat. Tack till Sarah Koenig som gick före!

Och Spår lyckades ju faktiskt där Serial inte levererade – vi har ett slut

Okej, nu är hybrisen nära, men jag pratade med en reporter i USA som sa exakt så till mig igår och jag kan inte få ut just den formuleringen ur huvudet. Förlåt en egenkär radioröst en dag som denna. Jag lovar att sluta snart.

Inte än:

BEVIS PÅ INTERNATIONELL FRAMGÅNG BIFOGAS HÄR!

***

Okej. Ska vara allvarlig igen. Fantastiskt kul med all framgång för Spår men det viktigaste är såklart att Kaj Linna är fri.

Jag lämnar er med två av dom vackraste minnen jag varit med om. Dels den här bilden där Kaj Linna återförenas med sin brorson Simon, sönerna Fabian och Marcus och sambon Petra – och så hjälten, stridskamraten, systern Carita.

Och så nästa minne. Jag har många gånger drömt om det här fallet. Det har en särskild plats i mig och kommer alltid att ha. Länge var det en hopplös känsla jag bar på. Att Kaj Linna HAR rätt – men han FÅR inte rätt. Därför känns det så fantastiskt att få ha varit med om ögonblicket när Kaj Linna tog sin första simtur på 13 år. Tillsammans med sin son Fabian (som också badade) och så sonen Marcus och sambon Petra som väntade med mig på bryggan. (Mer rimligt pga 13 grader. I luften)

Lyssna på avsnittet som vi släppte igår ”Kalamarksmordet: Världens friaste livstidsfånge – del 2/2” (länk här igen) – badet och ögonblicket är ca  39 minuter in.

Det är det vackraste ljud jag lyckats fånga i min mikrofon någonsin.

Ljudet av frihet.

***

Detta är stora nyheter för oss som jobbar med Spår.

Vi har gjort ett extra avsnitt om den nya rättegången – hör om de hemliga telefonavlyssningarna. Hur lät åklagarens bevis? Kommer Kaj Linna frias eller fällas på detta material?

Lyssna här: Kalamarksmordet – Den Nya Rättegången – Del 1

Mathilda Ejefalk och Andreas Linderfors delar ut Gyllene Haldan på Grävseminariet i UppsalaŒ. Glad mottagare av priset är Anton Berg, som tilldelas den förgyllda skrivmaskinen tillsammans med Martin Johnson. Foto: Noella Johansson

Podcasten Spår tilldelades på i helgen det prestigefyllda priset “Den Gyllene Haldan” på Föreningen grävande journalisters årliga seminarium i Uppsala.
Anton Berg och Martin Johnson hedras med motiveringen:
”Med grävande journalistik i ett medie helt rätt i tiden har de visat att de som tredje statsmakt kan förändra på riktigt, och genom sitt tillgängliga berättande nå ut till flera tusen lyssnare”
– Det här är ett fantastiskt kvitto på vårt slit och en landvinning för oss alla som försöker utveckla ljudberättandet och podcastvärlden, säger Martin Johnson.

I helgen var jag inbjuden till norska motsvarigheten till GRÄV – en konferens helt inriktad på att uppmuntra och inspirera till grävande journalistik – SKUP. Norrmännen har insett att Sverige ligger väldigt långt framme vad gäller podcast-utvecklingen och vill veta vad vi gör som funkar just nu. Fantastiskt trevligt, inte minst eftersom jag fick dela scen med Jack Werner som ju är så skarp och rolig.

Se så skarpa och roliga VI var:

(Jag har jobbat ihop med Jack tidigare – då blev det denna P3 Dokumentär)

Moderator var Tor-Erling Ruud som just nu släpper andra säsongen av norska podden Uløst – nu avhandlar man, det även i Sverige kända, fallet med den försvunna Therese. Det var ett av de mord som Thomas Quick dömdes ha utfört men sen också friades för.

Vill man läsa mer om vårt snack finns det här:

http://www.skup.no/nyheter/tre-dos-og-en-dont-nar-du-lager-podcast/

Torsdagen 29 december 2016 var en stor dag. Kaj Linna beviljades resning av Högsta Domstolen och det är ett historiskt beslut. Det var Kaj Linnas tredje resningsansökan och efter drygt 12 och ett halvt år kan han nu på allvar börja räkna med frigivning.

Efter ett sanslöst mediatryck där min telefon aldrig ville sluta ringa i torsdags (intervjuer i TV4:s Livenyheter, P4 Extra, Studio Ett, P3 Nyheter, Aftonbladet, Göteborgsposten och till sist SVT och Aktuellt) försöker jag nu samla tankar och intryck och få ner i text vad som verkligen har hänt. Detta är ju något oerhört stort.

Allra störst är ju detta besked för Kaj Linna själv och hans familj. Men för oss som bevakat och granskat fallet är det naturligtvis också en seger. Stefan Lisinski på Dagens Nyheter har kritiserat rättsväsendets agerande i detta fall i över 10 år. Dokumentärfilmaren Mårten Barkvall har filmat Kaj, ”Nils” och andra omständigheter av och till under nästan lika lång tidsperiod.

Våren 2015 gjorde Martin Johnson och jag vår granskning i och med första säsongen av podcasten Spår.

Även Veckans Brott och en viss Leif GW Persson har vid två tillfällen kritiserat det här fallet och hur åklagare och tings- och hovrätt behandlat bevisvärderingen.

Så visst känns det bra just nu.

Samtidigt framhåller Kaj Linnas advokat, Thomas Magnusson, som nu vunnit en så viktig delseger i och med den beviljade resningen, att han känner en klump i magen och en i halsen. För det är ju i grunden en så sorglig historia. Det här borde ju aldrig ha fått ske från första början.

Vad Kaj Linna säger får jag veta på måndag när jag och Martin åker för att träffa honom. Det kommer alltså ett avsnitt till i Spår om #Kalamark – någon gång i januari.

Vad var det då som till slut fällde avgörandet?

Högsta Domstolen pekar på flera punkter i sitt beslut. Men allra viktigast är ”Nils” och att hans trovärdighet som vittne nu ifrågasätts på grund av de nya uppgifterna som förs fram i resningsansökan.

”I detta ärende har sålunda framkommit att ”NILS” (min ändring) numera anger att ett skäl till resan till Piteå den 13 april 2004 var att skaffa narkotika. Uppgiften avviker från vad han uppgav i rättegången där han angav andra skäl för den resan. Denna uppgift förstärker oklarheterna kring avvärjningsresan och väcker ytterligare frågor när det gäller MVs trovärdighet.”

Högsta Domstolen gör en intressant bedömning här. För man tar också upp vad tidigare resningsansökningar framfört om hur Nils uppgifter om den så kallade avvärjningsresan inte är förenliga med sanningen. Och det är uppgifter HD hämtar från tidigare resningsärenden i fallet. Man menar nu att det som framkommit sammantaget med det som tidigare är känt gör att Nils trovärdighet är så dålig att hela målet bör tas om.

Just delen med narkotika är ju hämtat från den intervju som Martin och jag gjorde med ”Nils” i Spår. Vi hade då stor hjälp av Mårten Barkvall och Stefan Lisinski som förberedde oss på hur ”Nils” antagligen skulle agera. Mårten Barkvall har filmat honom tidigare och då fått på film hur Nils berättar nya saker, som till exempel att det var redan 1997 som Kaj pratat om en stöt mot bröderna. Men det kunde ju i så fall inte stämma, så tidigt visste varken ”Nils” eller Kaj vilka bröderna var.

Högsta Domstolen skriver om denna omständighet:

”NILS” (min ändring) har i brottmålet angett att KAJ LINNA (min ändring) dagarna före mordet berättat om planer på en stöt mot bröderna Enligt de uppgifter som nu har kommit fram skulle KAJ LINNA ha berättat om sådana planer mycket lång tid före mordet. Det kan antas att det för hovrättens bedömning har haft viss betydelse att KAJ LINNA berättat om planerna kort tid före mordet. Att ”NILS” först nu berättat om detta inverkar även allmänt sett menligt på tilltron till hans uppgifter.”

Dessutom påstår Nils nu att han varit hos bröderna två gånger, inte en, för att få pengar för att lösa brödernas problem med affärerna med ”Bertil”. Han ska ha fått 60 000 vid ena tillfället och 80 000 vid andra. Tidigare har han påstått att det bara varit ett tillfälle och ”bara” rört sig om 80 000 kronor.

Högsta Domstolen i sin bedömning nu:

 

”21. De nya uppgifter som ”NILS” har lämnat om resan till Piteå, om planerna på en stöt och om kontakterna med bröderna L är inte sådana att de sedda för sig utgör skäl för resning. Det gäller också om de bedöms tillsammans med de ytterligare omständigheter som KAJ LINNA åberopar i detta resningsärende. Förhållandena är emellertid speciella. I tidigare resningsärenden har det lagts fram andra omständigheter som också har varit ägnade att inge tvivel om riktigheten av NILS uppgifter. Med hänsyn härtill måste även ett mindre bevistillskott kunna vara tillräckligt för ett förändrat ställningstagande

22 ”NILS” vittnesmål har varit avgörande för den fällande domen. Den osäkerhet som nu har uppkommit när det gäller tilltron till och tillförlitligheten av hans uppgifter får betydelse för bevisvärdet av hans utsaga.

23 Det finns mot den nu angivna bakgrunden, och med beaktande av att straffet har bestämts till livstids fängelse, synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om KAJ LINNA har förövat brotten.”

Med andra ord – Nils trovärdighet är nu, i och med de uppgifter som advokat Thomas Magnusson för fram och som han hämtat från dels Spårs intervju men också från Mårten Barkvalls filmsekvenser tillsammans med de tidigare uppgifter som Stefan Lisinski arbetat fram under många års slit, enligt HD, så dålig att hela målet bör tas om.

Viktiga personer för denna utveckling har också Jan Olsson och Peter Karlsson varit. Båda har arbetat som polisutredare men i detta fall har man arbetat på advokat Magnussons uppdrag. De hörs också båda i Spårs granskning.

Som ni märker är detta ett jättejobb som gjorts under lång tid och av envisa och slitsamma människor. När jag träffat dem slås jag över hur hjälpsamma alla varit, hur Stefan Lisinski delat med sig av sina artiklar, sin kunskap och sin tid. Hur Mårten Barkvall gav oss kunskap om de sensationella nya uppgifter som Nils redan börjat läcka i Mårtens film och hur han dessutom hjälpte oss att komma i kontakt med Nils för Spårs intervju. Jan Olsson visade oss rent tekniskt vad den tidigare polisutredningen missat, Peter Karlsson visade på de likheter som finns med andra fall och därmed med andra potentiella gärningsmän.

Att Högsta Domstolen nu använder sig av så många olika detaljer, framförda under så lång tid, och menar att de samverkar i deras resningsbeviljande gör därför att alla som kämpat kan känna att just deras insats haft betydelse.

Att dela denna upplevelse och denna insats med dessa människor känns väldigt väldigt bra.

Att Acast gett mig och Martin rätt förutsättningar för vårt arbete med Spår känns extra bra just nu, för det är ju avgörande att någon betalar för journalisters arbete, det visar verkligen detta fall.

För den där klumpen som advokat Thomas Magnusson beskriver så bra, finns även i mig. Ska det verkligen behövas så många personer som jobbar så länge för att städa upp när rättssamhället inte gör sitt jobb?

Eller som Kaj Linnas skriver, via sin syster Carita Postma-Kaukosalo:

”Det är ju inte så att det är pga att Sverige har ett fungerande rättssystem som jag har fått resning. Utan det är pga en rad fantastiska enstaka händelser som har hänt. Egentligen som att vinna på ett lotteri! Det är ju inte därför att rättsväsendet har samarbetat, utan tex orubblighetsprincipen, har motarbetat rättvisan. Vilket naturligtvis inte är meningen med den eller rättsväsendet.”

Högsta Domstolens beslut hittar man här

I tisdags, den 29 november, släppte vi femte och sista avsnittet av Spår om #Raggarmordet. Det har varit en snårig säsong där vi låtit lyssnare komma med tips och där vi haft en tes som vi, mitt i granskningen behövde ompröva radikalt. Vi ville att den här säsongen skulle vara vår mest transparenta, alltså har vi tagit med er lyssnare på så mycket som möjligt av våra olika arbetsmoment, resor, intervjuer, men också funderingar och orosmoment (att stå i hissen till Jan Guillou för att berätta för honom att Hannes Råstam trodde att Guillou hade fel om Keith Cederholm var till exempel ett moment som skapade en del oro. Bäst att göra radio av det…)

Nedan ser ni lite av det ståhej som serien väckt, vi återkommer när vi får reda på vad juristerna kan åstadkomma. Det blev även en löpsedel där inte minst Janne Josefsson var missnöjd (inte på oss, mer på GT/Kvällsposten) eftersom det stod att han och Jan Guillou hamnat i ”mordbråk”. Janne Josefsson var rätt sur över detta när vi träffade honom på Stora Journalist Priset-middagen. (Jodå, Martin och jag var inbjudna i detta celebra sällskap i år, ytterligare en fjäder i hatten för vårt jobb med Spår. Eller så behöver de tänka på föryngringen bland gästerna kanske…)

Mordbråk är hursomhelst inget snyggt ord, håller helt med Janne Josefsson, men skönt då att Spår inte hamnade i skottgluggen.

Läs inte artikeln nedan om ni inte vill spoila!

Vill ni läsa mer gör det HÄR

Allt om Spår och våra säsonger, inklusive alla avsnitt, hittar ni HÄR

Raggarmordet 1979 är svensk kriminal- och journalistikhistoria. När reportern Jan Guillou får tips att Keith Cederholm kan vara oskyldigt dömd börjar han ett arbete som slutar med Stora Journalistpriset. Keith Cederholm frias och historien slutar lyckligt – men inte för alla. De övriga som dömdes tillsammans med Keith nekades resning. Trots att de handlat på order av Keith, som nu bevisligen inte varit med om brottet. Hur kunde det komma sig?

Läs mer om vad Spår är och vad vi vill göra med vår podcast här