I lördags fick jag ett av de finaste pris man kan få – enligt mig! Efter omröstning på nätet har P3 Dokumentärs lyssnare utsett mitt program om Diskoteksbranden i Göteborg till bästa P3 Dokumentär någonsin!
Sjukt stort i min värld! Tack alla som röstat och alla som lyssnar – det är tack vare er som vi får göra världens roligaste jobb!
Jag gjorde dokumentären 2006, det var min blott andra P3 Doku och min första helt på egen hand. Jag var skitnervös för att fucka upp det fina rykte som Fredrik & Kristofer börjat bygga upp med sina första program. En av intervjuerna, den med Nicole de Vaughn, lyckades jag dessutom radera från bandspelaren. Efter en del palaver och mycket övertalning gick hon med på att göra om intervjun, nu i varsin radiostudio – jag i Stockholm och hon i Göteborg. Jag var sur och övertygad om att den skulle bli värdelös jämfört med den jag först gjort. Men den blev faktiskt bättre. Det hände något när vi inte såg varandra. Helt av sig själv börjar hon prata i presens och det blir en otrolig närvaro i vissa delar.
Tre minuter efter att programmet sen sändes i P3 ringer min telefon. Det är Gunnar Lindahl, brandmannen som jag intervjuat och som berättat om hur han bar döda tonåringar ut ur brandinfernot. Då med deras mobiler ringandes i fickorna. Förtvivlade föräldrar som förgäves försökte få tag i barnen. Det är alltså Gunnar som nu ringer.
”Är du nöjd med ditt program?”
Hans röst är enormt myndig och uppfordrande. Jag hinner tänka både en och två tankar. Är han missnöjd? Har jag behandlat ämnet illa? Fan det här är första gången jag gjort en sån här grej helt själv, helt klart har jag tagit mig vatten över huvudet! Tonårsradio, det är vad jag ska syssla med!
”Tycker jag du ska vara! Min fru och jag satt som klistrade!”
Sen dess har jag alltid en myndig brandmansröst vid mitt öra som jävlas med mig – ”Är du nöjd med ditt program?”
