Stort stort grattis till Emma Janke som vann årets Susanne Björkmans-stipendiet för P3 Dokumentären ”Verklighetens Lilja 4-ever” – i fet konkurrens med flera P1 dokumentärer. Det visar framförallt hur bra Emma Janke är på att föra fram sköra historier med människor som varit med om det värsta. Hur hon försiktigt men oerhört säkert får oss alla att förstå och känna hur jävliga sexualbrottslingars dåd är. Och vad det gör med offren. Och hur vi aldrig får blunda.

Men det visar också att P3 Dokumentär nu på allvar trätt in i ett finrum där vi kan ”slå” P1 Dokumentärer inte bara i lyssnarsiffor utan också när en jury får säga sitt. Kul!

Det var en mycket mycket fin kväll på Södra Teatern i onsdags. Evenemanget Radiodokumentärerna hölls för andra året i rad och jag håller verkligen med moderator Amanda Rydman (som också är exekutiv producent och suveränt bollplank i P3 Dokumentär) när hon hoppades att det här från och med nu är en tradition.

Jag satt med i en panel där vi diskuterade sanning i våra dokumentärer. Vem får prata och varför? Hur mycket kontrollerar vi storyn som den vi intervjuar för fram? Vems megafon blir vi? Ska brottslingar verkligen få chansen att slingra sig igen – i licensbetalad radio?

Tillsammans med Randi Mossige-Norheim, Lovisa Lamm och Bosse Lindqvist blev det ett – för mig – mycket givande samtal. Vi snackar så sällan med varandra så jag fick massor ut av att lyssna på de andra.

Missade ni så finns hela vårt samtal att se här igen.

Men absolut roligast var att träffa lyssnare efteråt i barminglet. Flera kom fram och snackade detaljer i dokumentärerna jag gjort. Jag ÄLSKAR att få nörda ner mig i sånt snack. Klart det boostar egot – men framförallt är det så kul att höra att ni hör små detaljer som bakgrundsmusik, lite knäppa nyhetsklipp, ja, små saker som jag tänker att det här det är det nog bara jag som fattar, det borde jag nog klippa bort. Men icke!

Tack till er som vågar och vill komma fram och prata!