När Göteborg drabbas av en rad nazistiska dåd i mitten av 80-talet kraftsamlar till slut rättsväsendet. 1985 åtalas flera män som har eller har haft tydliga kopplingar till Nordiska Rikspartiet, NRP. Listan på åtalspunkter är lång och rymmer bland annat två mordbränder. 
– Det är en unik dom och det var unika rättegångar, de största vi haft i Sverige.
Det säger idag Helene Lööw, Uppsalahistorikern som följt den svenska nazismens utveckling.
Hon menar att rättegångarna blev en nazistisk brytpunkt. En ny generation tog över och den gamla hade efter detta spelat ut sin roll.
I en unik intervju berättar även före detta partiledaren för NRP, Vera Oredsson (bilden), om hur kopplingen mellan NRP och de dömda såg ut. Då menade många av dem att partiet uppmanade dem till våldsdåd och mord. Hör hur Vera Oredsson ser på händelserna nu i efterhand. Dessutom intervjuas flera aktiva nazister som dömdes i rättegångarna. De var då medlemmar i RAG, Riksaktionsgruppen, och utförde bland annat mordbränder, skadegörelse och flera fall av misshandel. Hur ser de på sina handlingar i nazismens tecken nu, när 30 år förflutit?
Sänds söndag 4 maj 18.03-20:00 i P3
Hej och Tack! Du är en otrolig berättare och storartad journalist. Jag har hört alla P3 dok och jag har helhjärtat fastnat för dina producerade avsnitt. Detta har säkert framförts förut men jag behövde få det sagt ändå. Som polis i jobbet har jag alltid tyckt att du förmedlat en spännande och heltäckande bild med ett tydligt spår och en gedigen känsla. Hoppas du gör fler och att de läggs upp. Med vänlig hälsning / Chrille
Hej Chrille!
Oerhört fina ord – tack!
Känns bra att läsa från en polis också eftersom vi ofta är inne på kriminalhistorier och där är det ibland lätt att gå vilse. Vi får även höra från folk ”på andra sidan” att historierna funkar, P3 Dokumentär är stort på kåken, får vi höra 🙂 Det som jag gillar med det är att vi lyckas, när det blir bra, att värdera människors historier någorlunda rätt. Viktigt för mig, jag har ofta lite dåligt samvete för hur jag behandlat någon i mail, per brev, i telefon, under själva research-perioden. Men då tröstar jag mig med att det är programmet som är det viktiga, DÄR får det aldrig bli fel. Så när jag får en kommentar som din, känns det alltså extra skönt!
/Anton