Stefan Lisinski, DNs kriminalreporter har bevakat Kaj Linnas fall i över 10 år. Han var därför den ideale personen att skriva boken om fallet. Det nystartade förlaget Mondial gav honom förutsättningarna och frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva förordet. Det tackade jag självklart ja till. Så här blev texten som inleder ”Att ta ett liv – Fallet Kaj Linna & Kalamarksmordet”
Alla vill höra vad han har att säga. Mikrofoner, tv-kameror, samtliga större medieföretag sänder live. Sveriges Television, TV4, Sveriges Radio, Expressen, Aftonbladet. Just där och då, klockan 15:27 tisdagen den 30 maj, är hela nationens blickar riktade mot en man. Kaj Linna. Det är då han tar sina första steg i frihet efter 13 år bakom murarna på Sveriges högst säkerhetsklassade anstalter.
Men det har inte alltid varit så.
Drygt elva år tidigare, hösten 2005, var det få som brydde sig om den man som dömts till livstids fängelse för mord och grovt rån i Kalamark 2004. Såväl tingsrätt som hovrätt hade funnit det bevisat bortom rimligt tvivel att Kaj Linna var mördaren. Rättvisa hade skipats. Sår kunde börja läka. Fallet läggas till handlingarna.
Men det fanns en person som ändå ville titta närmare på vad som egentligen hänt.
Därför är det inte konstigt att när Kaj Linna står där, utanför häktet i Umeå, omringad av representanter för Sveriges allra största medier, plötsligt avbryter sin improviserade presskonferens, tar ett steg fram, böjer sig ner mot en äldre och kortare man, och med orden ”Stefan jag måste ge dig en kram” gör just det.
Med en lika enkel som självklar gest säger Kaj Linna tack till den journalist som först trodde på hans oskuld och som arbetat allra längst med fallet: Stefan Lisinski.
Det här är ett av de vackrare ögonblick jag varit med om. I historien kring fallet Kaj Linna finns det gott om mörker, tragik, ond bråd död, orättvisa, lögner och jämngrått jävla elände. Om allt detta kommer ni få läsa i boken ni har framför er. Men det finns också enstaka ögonblick av ljus. Värme. Medmänsklighet och förtröstan. Inte sällan är det just Stefan Lisinski som står för dessa ögonblick.
Lite osäker var jag när jag träffade Stefan för första gången. Vi hade påbörjat vår granskning, Martin Johnson och jag, i det som skulle komma att bli en podcast med namnet Spår. Vi hade fått tips av såväl Johan Eriksson som Thomas Olsson, två av Sveriges främsta advokater. Båda omnämns ofta ”stjärnadvokater” och båda hade varit involverade i fallet Kaj Linna. De tyckte samma sak. Det stank.
Ändå undrade jag, när jag satt i vår studio och intervjuade Stefan Lisinski, om inte den här reportern från Dagens Nyheter satt och överdrev. Inte för att han på något sätt verkade vara typen som skrävlar. Tvärtom, han utstrålade lugn och pratade med ord som han verkade välja noga. Likväl undrade jag, och senare även Martin Johnson när han lyssnade på intervjun: Kunde det verkligen vara så illa som Stefan sa? Det lät ju inte riktigt klokt? En man, dömd i två instanser utan teknisk bevisning. Utan att någon sett honom på platsen. Efter alla resningsförsök som gjorts hade ju närapå samtliga indicier försvunnit, ett efter ett. Då återstod ju bara ett huvudvittnes tämligen vaga utpekande, och även den historien verkade vara full av logiska luckor.
Vi bestämde oss för att undersöka Stefan Lisinskis teori om alibi. Jag och Martin hyrde en bil och körde så fort vi kunde mellan huset som Kaj Linna bodde i 2004 och mordplatsen. Vi skyndade fram genom snö som ibland bar och ibland brast. Vi pulsade som bara ett par sörlänningar kan i norrländsk mark och kom så småningom fram till huset där bröderna Lindberg bodde 2004. Vi misslyckades med att hinna på den tid som åklagaren menade att Kaj Linna måste ha klarat för att kunna genomföra brottet. Det sa oss inget säkert om hans alibi. Det var fortfarande möjligt att Kaj Linna kunde ha hunnit utföra gärningen men det gav oss samma insikt som Stefan Lisinski berättat att han själv hade. Varför har man så bråttom till ett brott? Är det ens rimligt att tänka sig att det kan ha gått till så här? När jag några dygn senare låg i min säng och kurerade mig från den förkylning som vår svettiga utflykt resulterat i, var jag övertygad om att Stefan Lisinski dragit helt korrekta slutsatser. Och i och med det var jag också övertygad: Kaj Linna var med största sannolikhet oskyldig till det brott han nu var dömd till livstids fängelse för.
Det kändes mycket tillfredställande att läsa det beslut där Högsta domstolen beviljar Kaj Linna resning i december 2016. Jag minns hur Stefan Lisinski och jag unnade oss en öl efter att ha varit med i Aktuellt på kvällen. Att få en resning beviljad av Högsta domstolen är oerhört svårt och sker mycket sällan. För Kaj Linna var det här det beslut han då kämpat för i över tolv års tid och början på en resa mot friheten.
Men även för Stefan Lisinski var det en stor kväll. Han skriver i boken att han ibland kände sig förtvivlad över att vara så ensam i rapporteringen kring det som han upplevde vara en stor rättsröta. Det blev allt svårare att få in ännu en artikel på temat ”Kaj Linna är oskyldig” i Dagens Nyheter.
Men nu satt vi alltså på den enda bar som hade öppet vid Karlaplan nära TV-huset i Stockholm. Vi var båda glada och försökte förstå vad som skulle ske härnäst. Stefan avbröt sig mitt i ett resonemang för att kolla ett sms. Han läste och tittade sedan upp och log. ”Det är chefredaktören som skriver.” Det är inte alla som får sms från chefredaktören på Sveriges största morgontidning klockan tio en onsdagskväll. Nu var plötsligt Stefan Lisinski DN:s viktigaste journalist.
Ni kommer antagligen förstå när ni läst färdigt boken varför jag tycker att det känns särskilt roligt. Vi har haft många samtal om fallet, Spår har fått mycket hjälp och jag har lärt mig åtskilligt av Stefan. Man har ofta sagt att Kaj Linna är en envis person, men det gäller även Stefan Lisinski. Men träget arbete gav till slut ett resultat som saknar motstycke. Aldrig i modern tid har en person som suttit oskyldigt fängslad i 13 år friats i Sverige.
Stefan Lisinski förstod före någon annan hur illa det var ställt. Han begrep det som åklagaren och domarna borde förstått. I över ett decennium har han läst, undersökt, intervjuat, läst igen, grubblat, och rest land och rike runt för att förstå hur detta kunnat ske. Det han kommit fram till har resulterat i den här boken, och än viktigare, att Kaj Linna friades. Det är på många sätt en häpnadsväckande historia och det är inte svårt att idag förstå att det finns andra poliser som faktiskt skäms över hur den här utredningen skötts.
Stefan Lisinski gjorde det arbete som polisen borde utfört. Med den här boken avslutar han också historien. Det kan inte göras av en bättre lämpad person.
En sista sak innan ni börjar läsa. I samband med att den här rättsskandalen briserat har frågan om ett resningsinstitut eller liknade aktualiserats. Borde vi ha ett sådant i Sverige? Grannlandet Norge och även Storbritannien har sådana institutioner som tar hand om ärenden från personer som anser sig felaktigt dömda. Stefan Lisinski tar inte ställning i frågan, själv är jag försiktigt positiv. Det är tydligt att fallet Kaj Linna visar på problemet vi har med det nuvarande systemet där Högsta domstolen som första åtgärd ber Riksåklagaren att yttra sig. Det har visat sig att Riksåklagaren så gott som alltid finner den aktuelle åklagarens jobb väl utfört och inte finner skäl att bevilja resning. Systemet har alltså uppenbara problem med självsanering och klarar inte av att objektivt granska sina egna domar. I de fall där Högsta domstolen ändå fattar sina sällsynta beslut att bevilja resning är det för att journalister i stället stått för den granskande insatsen.
Men det är inte rimligt att vi har ett system som bygger på att journalister ska behöva lägga ner åratal av arbete och engagemang för att rättvisa till slut ska skipas.
Läs boken och fundera själva. Känns det rättssäkert? Eller kan mer göras för att garantera varje svensk medborgare en rättvis juridisk behandling värdig en sann demokratisk rättsstat?
Anton Berg, journalist