Idag släpps konspirationsthrillern ”De Aderton” – äntligen – och jag debuterar officiellt som författare*.

Jag har funderat på det här, vad det innebär att debutera, senaste veckan. Jag har mest gått omkring och velat få ut boken nu. Både ljudbok och den inbundna har varit klar ett tag så jag har varit otålig. Samtidigt har det blivit så stort med bok. Människor hör av sig på sociala medier, som jag inte pratat med på flera år, och säger grattis. Bland vänner, bekanta och familj råder en slags kollektivt upprymd stämning över nyheten om att jag ska bli publicerad.

Jag som gjort hundratals radioprogram. Som nått miljoner lyssnare. Men nu med en bok – blir det plötsligt något större. Något som anses viktigare. Tyngre på något vis.

Fast boken ju egentligen bara är en fantasi och är menad att läsas för det höga nöjets skull.

Jag kan bara förstå det som att respekten för boken som medie är mycket högt. Att man som utgiven författare anses ha passerat ett speciellt nålsöga, att man har blivit utvald. Och det är ju förstås en märkvärdig sak.

Jag hoppas bara att människor som läser kommer tycka om boken. Det har varit roligt (och svårt emellanåt) att skriva ihop historien och människorna som den handlar om.

Bibliotekstjänst har gett den ett varmt välkomnande, kallade den bland annat ”…en oavbrutet fascinerande roman” och det betyder mycket, inte minst som min mamma ofta hade BTJ-häftet hemma och använde det för sina inköp som bibliotekarie.

Igår skrev dessutom Dagens Industri en fantastiskt snäll artikel om boken och kallade den ”…en äkta bladvändare…” som ”…lär bli tv-serie” och spådde att boken ”…tippas bli en bestseller innan jul”.

Overkligt och otroligt roligt.

Boken finns som ljudbok på alla plattformar och går att köpa i bokhandel eller på nätet. Ja jösses.

Ikväll blir det releasefest – bara det gör ju allt större. Vi måste fixa releasefest till nästa säsong av Spår.

*) Ja jag vet att det finns en definition av författare som innebär att man måste skriva minst två böcker för att ha rätt att kalla sig just det, men det struntar jag blankt i. För varje bok har ju en författare. Det lärde vi oss av min lågstadiefröken redan på 80-talet. Och om någon har problem med detta får ni ta det med Gunvor. (Och det vill ni inte, det lovar jag. Hon var av den gamla skolan. Började lektionerna med psalm.)